Ett liknande prejudikat ägde rum i norra Cyperns historia. 2004 befanns det brittiska paret Oramsa av en domstol på södra Cypern ha gjort intrång på de grekcypriotiska apostolidernas mark före 1974. Domstolen beordrade oramserna att riva byggnaden de byggde, överföra egendomen till Apostolides och betala ersättning.
EU-domstolen bekräftade lagligheten av detta beslut och etablerade ett viktigt rättsligt prejudikat om rättigheterna för de ursprungliga ägarna av fastigheter. Under flera år utgjorde detta prejudikat ett allvarligt hinder för köp och försäljning av fastigheter i norra Cypern. Som ett resultat av detta prejudikat uppstod en inofficiell uppdelning av äganderätter: turkiska, utbyte och gåva (TDM) .
Sedan 2010 har det rättsliga prejudikatet förlorat sin relevans, eftersom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad ECHR) erkände att inte bara originalet (grekcyprioterna), utan även de nuvarande ägarna av hus i den norra delen av Cypern har rätt till egendom.
Europadomstolen erkände också verksamheten i Norra Cyperns fastighetskommission, inrättad 2005 i enlighet med lag nr 67/2005, som en effektiv mekanism för att granska och gottgöra skador i samband med fastigheter som tidigare ägts av grekcyprioter.
Det juridiska prejudikatet i Apostolides v. Orams är alltså inte relevant och har inte tillämpats sedan 2010.
